Charlie ute med fotobok om selvmord

‍

Du har nettopp utgitt boken No One Left to Blame, som oppsummerer et prosjekt du har jobbet med i over ti år. Kan du fortelle litt om bokens tematikk og hva som fikk deg til å starte arbeidet med dette prosjektet?

No one left to blame är ett projekt om självmord, det är många som sliter med mental hälsa och jag vill öppna upp om normaliseringen kring det.
Det finns väldigt starka och direkta meningar om självmord, ensidigt tyckande och en brist på förståelse är något som genomsyrar hela vårat samhälle idag och inte bara när det gäller mental hälsa. Det är något som ökar segregation och får drar oss längre ifrån varandra.

Självmord blev en stor del av mitt liv i 2011 när en vän tog livet av sig, det var inget som jag hade tänkt på i någon större grad tidigare men nu blev det något jag inte kunde sluta tänka på. Jag försökte prata om det men fick till svar att det var en olyckshändelse, så jag kände att jag blev lämnad ensam med det och började ett projekt som heter Ten ways to kill yourself, ett slags provokativ projekt med mörk humor där jag nog försökte få reda på varför han tog sitt liv.

Jag var länge driven av frågan varför, tills jag var i begravning till en annan vän som tagit livet av sig och prästen sa att vi ska inte ställa frågan varför, det finns bara en person som vet varför och han är inte längre med oss. Så No one left to blame har gått från att hitta et svar till att acceptera, vara där för att prata om det.  

Sträva inte på i stillhet, prata med vänner och familj.

‍

‍

Når innså du at dette prosjektet ville egne seg i bokform?

Utställning och att stå i mörkrum och laga prints är det jag alltid jobbar mot. Bok är ett annat sätt att jobba som jag inte behärskar och det finns så många som är duktigt på att laga böcker så jag har egentligen inte varit så intresserad att göra en själv. Men så mötte jag Zhen från La Maison de Z i Arles 2021 som varit mitt favorit förlag och vi började prata om möjligheten att göra en bok.

Boken är ett samarbete mellan oss och resultatet av min dröm om en liten mörk artist book och hennes vision av att bilder och text försvinner och ser olika ut i olikt ljus. Att man varsamt måste studera bilderna som ändrar sig, vilket passar bra in med temat.

‍

‍
‍
Bildene i boken er fotografert over hele verden, ofte på slående vakre steder. Hvordan har det vært for deg å oppsøke disse stedene og hvordan har du gått fram for å finne ut av hvilke steder du ville fotografere i dette prosjektet?

Jag besökte de vanligaste och ”kändaste” platserna, Västerbro, Aokigahara skogen, Dostojevskaya. Väl i Japan får man fler tips när man pratar om vad man tar bilder av som t.ex. Tojinbo där en man vigt sitt liv till at gå runt och hjälpa och prata med personer som han ser är där för att begå självmord.  
Genom åren har jag fått många tips av folk från olika länder det är som att det är en sak alla vet om landet de bor i, nu har jag valt att säga mig färdig med det här projektet fast jag har 10-20 platser jag blivit tipsad om som egentligen känns viktigt att ta bilder av.

När jag valt vad jag ska ta bilder av så är det som att gå på en tunn tråd, visuellt kan det fort bli för mycket.

Jag har inte viljat skrämma iväg folk, inte säga vad folk ska tycka eller känna. Många andra bilder jag sett kan bli mer som antibilder där de säger för mycket så att själva samtalet om självmord försvinner.

Det har varit en otroligt märklig process att ta uppsöka alla de här platserna som man vet historien till, jag tar upp Preikestolen i boken som en plats jag varit på innan jag gjorde projektet och såg på det som en väldigt vacker plats, men som jag nu vet är en plats många valt att ta sitt liv vid. Och när jag kom igen så var det som att jag helt plötsligt såg demoner där, jag vet fortfarande inte om jag placerat dem där själv eller om jag nu när jag är medveten om det kan se dem. Genom det här projektet så kan jag förhoppningsvis släppa några av dem fri igen.

‍

‍

Du jobber med fotokjemisk fotografi og mørkerommet virker som en viktig del av ditt kunstneriske uttrykk. Hva er det du liker ved å jobbe med mørkerom, film i store formater og kjemi?

Det är det enda jag kan …

‍

Nej då, men när jag undervisar säger jag till studenter att det är viktigt att det väljer ett medium som passar dem. Lite som i tv-spel choose your weapon, jobba med det som du tycker är morsomt och passar din stil. Först och främst tycker jag att digitalt fotografi är så tråkigt, jag tar bilder men ser aldrig på dem. Hela den analoga prosessen är så pass begränsad i vad jag kan göra så det blir en utmaning, jag är fortfarande stolt varje gång jag lyckas göra en bra print i mörkrummet.

Med stora formater är allt lite enklare, storformat kameran är så enkel, nästan en pinhole. Jag bestämmer mig för vad jag ska fotografera, valet känns så stort och negativen har mer detaljer än mindre format och är mer morsomt att jobba med.

Det är också något speciellt med att hitta en mörk skrubb eller toalett och försöka ljustäta den så gott det går och ladda om kassetter när man är på resa, och alltid vara lite rädd för att det läcker in för mycket ljus så att filmen blir grå.

Och jag gillar att säga som Ole Brodersen att det är bara jag och Dag Alveng i hela Norge som kan göra så stora barytt kopier.

‍

‍

Som en som nettopp har vært gjennom prosessen med å lage og få utgitt fotobok, har du noen råd til andre som ønsker å gjøre alvor av drømmen om å lage bok?

Om man är som mig och varken kan eller har ro i kroppen till att lage bok själv så är mitt bästa råd att fråga om hjälp och samarbeta med en eller flera personer. Att redigera sig själv är vanskelig, och en bok ska redigeras mycket. Jag är ett stort fan av samarbete, at hjälpa varandra framåt, det är därför vi är inne på det nionde året med fotokunstavisen Uncertain States.

BOKEN NO ONE LEFT TO BLAME AV CHARLIE HAY ER UTGITT AV FORLAGET LA MAISON DE Z. KJØP BOKEN OVER DISK ELLER PÅ NETT HOS TRONSMO BOK. SE MER AV CHARLIE HAY PÅ VASLISOUZA.COM OG PÅ SATANHAY.NO.

‍