- En hyllest til alle transsøstre

Fredag 18.11. åpner du utstillingen «Hope Is A Dangerous Thing For Women Like Us» på Fotogalleriet. Hva viser du i utstillingen?

Jag visar min hittills största solo presentation. I utställningen finns skulpturala installationer, video och ljudverk, skisser och nyskrivna texter.

Utställningen är ett sätt att minnas min vän Meril, som inte längre finns i livet. 2012 åkte jag till Thailand för att göra operationen jag hade väntat på nästan hela mitt liv. Där träffade jag Meril, som också var där för att göra en könsbekräftande operation. Vi stöttade varandra inför en oviss framtid.

Verken som presenteras i den här utställningen talar om de lärdomar jag fått av vad det innebär att vara en "kvinna" när en genomgår en transition och blir "kvinna" många år senare än biologiska kvinnor. Utställningen handlar om skingrade illusioner och trasiga drömmar. Det handlar om Meril, minnet av henne. Det är också en slags vittnesbörd om vad jag har varit med om. Jag vill prata om transitionen, både den fysiska och den osynliga, från pojke till kvinna. Det är en hyllning till alla transsystrar där ute som kämpar för sina rättigheter och de av oss som inte orkade eller inte fick fortsätta.

Det finns en personlig verklighet som jag känner att jag behöver bearbeta, och som jag ser som mycket relevant att belysa. Denna verklighet inkluderar förlorade vänner, övergrepp och sårbarhet. Men också fantastiska resor, kickar, styrka och systerskap.

Jag vill synliggöra vår kamp i samhällets periferi och frammana det som rör sig i den förgörande glömskan. Lyfta det som har gjorts osynligt av mainstream och tid. Vad händer när en skiljs från en kamp som har smält ihop med ens identitet? Vad finns bortom den förverkligade drömmen och vad finns då kvar av jaget?

‍

‍

I dine filmer og øvrige verk tar du ofte nært utgangspunkt i ditt eget liv, bakgrunn og erfaring, i en utforsking av spørsmål om identitet, eksistens og konformitet. Hva var det som fikk deg til å begynne å lage kunst med tydelig utgangspunkt i ditt eget liv? 

En anledning till att jag skapar konst utifrån mitt liv är för att jag känner att få trans kvinnors röster ännu fått ta plats och då de fått ta plats är det ofta personer utan transerfarenhet som berättar om oss.

En annan anledning är att jag inte ännu hunnit bearbeta mycket av det jag gick igenom under åren mellan att jag var 18 och 26. Det var intensiva och dramatiska år som ibland får mig att känna att jag har levt flera liv samtidigt. Jag levde snabbt och hårt och tillslut kraschade jag och konst och film blev trösten, mitt sätt att kanalisera och bearbeta allt. Jag tror att jag behöver använda mig själv; uppkomsten av en identitet för att förstå något som är större och för att kunna utforska och adressera vad det är att vara människa. 
Jag har försökt berätta om andra och gör det också delvis men jag har svårt att berätta andras berättelser utan att få en känsla av att exploaterar dem eller deras liv.

Jag vaknar ofta mitt i natten av en obehaglig känsla. "Vad gör jag egentligen?!" Jag frågar mig själv varför jag avslöjar dessa mycket personliga berättelser och gör det privata offentligt. Min integritet är fortfarande stark, men den är ambivalent. Ibland känns det rätt att göra det här, som något jag måste göra för att kunna fortsätta. Det håller mig vid liv och ger mening åt det annars till synes meningslösa. Utan att få arbeta med allt som hände mig skulle jag känna mig tom. Men vid andra tillfällen känns det helt fel och skamligt. Då ångrar jag att jag valde att göra det, ett beslut jag tog när jag var yngre och mer naiv.

Tröskeln för min integritet förändras ständigt, den är otydlig för mig, och jag känner att jag ofta kliver över gränsen för vad jag själv känner mig okej med. Jag har svårt att hantera denna dualitet i mig. Jag beundrar de tidiga feministiska konstnärerna som sa att "det privata är politiskt", vilket jag tycker stämmer helt. Genom att gå ”bakom” gränsen in i det privata, det som vi vanligtvis håller för oss själva, kan vi avslöja större strukturer och på ett djupare plan förstå vad det innebär att vara människa. I det personliga finns en viss tillgänglighet, något som gör oss intresserade och att vi kan relatera tillbaka till oss själva. Att kika in i det privata, som voyeur, är något jag tror att de flesta av oss har ett intresse av att göra. Vi är alla nyfikna.

‍

‍
I forkant av utstillingsåpningen 18. november vises kortfilmen A Ghost’s Gaze på Vega Scene, etterfulgt av en samtale mellom deg og kunstner Liv Bugge. Kan du fortelle om denne filmen og bakgrunnen for denne?

A Ghost's Gaze är ett videoverk baserat på mina erfarenheter från den köns konfirmerande operation som jag gjorde i Thailand 2012. Där träffade jag Meril, som också var där för att göra samma operation. Vi blev goda vänner och stöttade varandra. Vi hade stora drömmar och förhoppningar inför tiden efter operationen och pratade mycket om kärleken som vi dittills aldrig fått uppleva.
Tre år efter operationen fick jag veta att Meril valt att avsluta sitt liv och min värld föll då samman. Jag speglade mig i henne, hon var min enda andra vän med transerfarenhet och jag började ifrågasätta allt.

2019 reste jag tillbaka till den avlägsna staden där vi träffats sju år tidigare för att med min kamera dokumentera platserna där vår vänskap tog form. I verket försöker jag närma mig minnet och dåtiden, då Meril fortfarande fanns. Jag återbesöker de platser vi befann oss på.
Det stilla hotellet där vi bodde tiden efter operationen, det nu nedgångna sjukhuset där vi opererades och sumpmarken i utkanten av staden, så ofantlig att den nådde ända ut till horisonten.

Jag upplever de filmade bilderna som om de skulle befinna sig mellan dröm och verklighet, dåtid och nutid, mellan döden och livet.
Verket är ett sätt att säga att Meril en gång fanns ett sätt att minnas henne. Det handlar om att våga konfrontera rädslan och det mörkaste, mardrömmarna och döden och att inte censurera sina egna tankar.
Genom verket försöker jag förstå det jag har så svårt att acceptera, att den som gått ur tiden är oåterkalleligen borta.

‍

‍

Du arbeider med på tvers av medier, blant annet med film, lyd og skulpturelle verk, og verkene dine blir ofte presentert som installasjoner. Kan du si noe om hvordan du har gått frem i å jobbe med rommene på Fotogalleriet?

Det stämmer, jag vill inte begränsa mig till endast ett medium, utan använder det som jag upplever bäst uttrycker det jag vill kommunicera. 
Det som binder samman utställningen är sorgen och en vilja att minnas de av oss med transerfarenhet som inte orkat eller fått fortsätta. Men också systerskapet, kampen för frihet och vår styrka.
När jag skapade arkitekturen för denna utställning, hade jag i åtanke mausoleums rumslighet med långa passager, tjocka väggar och dolda rum.

Vanligtvis brukar jag "gömma” de verk jag visar bakom arkitektoniska installationer, barriärer, hinnor och väggar. Jag vill betona att besökaren träder in i ett mer intimt rum då den passerar bakom dessa gränser in i rummet där konstverken uppenbarar sig. En gräns skiljer den ibland våldsamma vardagliga världen utanför från den bräckliga och sköra inre världen. Dessa arkitektoniska installationer skapar en speciell koreografi som guidar besökaren genom utställningen. I det mer intima rummen vecklas berättelser ut genom skulptur, samlade föremål, videor och installationer, alla är detaljer/nycklar till en större berättelse om ett levt liv. 

Men nu i utställningen på Fotogalleriet är de flesta verken istället synliga från gatan som om de vore i ett skyltfönster. Så har jag aldrig visat verk tidigare utan jag brukar som sagt “dölja” verken.

Jag tror att visa verken på det sätt jag nu gör på Fotogalleriet är ytterligare ett steg i att ”komma ut” och vara mer öppen med allt detta. Men att ställa ut verken så som jag gör här är något jag fortfarande tänker på då jag ligger vaken om nätterna. 

‍

‍

UTSTILLINGEN «HOPE IS A DANGEROUS THING FOR WOMEN LIKE US» AV VICTORIA VERSEAU VISES PÅ FOTOGALLERIET I PERIODEN 19.11. - 08.01. UTSTILLINGSÅPNING FREDAG 18.11. KL. 19:00 - 21:00. I FORKANT AV ÅPNINGEN ER DET KINOPREMIERE PÅ VERSEAUS KORTFILM «A GHOST’S GAZE» MED PÅFØLGENDE SAMTALE MELLOM VERSEAU OG KUNSTNER LIV BUGGE KL. 17:30 - 18:30 PÅ VEGA SCENE. BESTILL BILLETT TIL FILM + SAMTALE HER.